Familjens betydelse

Nu på söndag kväll är jag ensam med våra katter på Smögen.
Agneta och Daniel har åkt för att arbeta i morgon på Valborgsmässoafton. Vi har haft ett fint veckoslut tillsammans. Vädret har varit strålande och det har blivit mycket tid i friska luften.

I fredags var deltog vi i begravningshögtiden för min kusin Ingvar. Det blev naturligtvis en känslosam stund, där saknaden av Ingvar kändes hos oss alla.
Men samtidigt blir det en stund av gemenskap för oss som är kvar i livet och förhoppningsvis kan det innebära att den gemenskapen stärks i framtiden.
Gemenskapen med familjen och släkten känns alltmera betydelsefull för mig.
Jag hoppas kunna göra vad jag kan för att stötta dem som har behov av det.
Detta får naturligtvis inte innebära att jag inte bryr mig om andra människor, som jag kan hjälpa vid behov.

Carina och Anders har åkt till Köpenhamn några dagar. Det blir säkert skönt för dem att ta hand om varandra och pusta ut efter att ha mycket att göra med adoptionshandlingar, som ska kompletteras, godkännas av Notarius Publicus och översättas till vietnamesiska.

Daniel åker till Stockholm på Trainee-utbildning den 2 maj. Han har jobbat mycket bra med sina uppgifter, så det går säkert bra.

Den 3 maj åker jag dit med bil.Nästa söndag den 6 maj ska vi hjälpa kusin Olle med transport av flyttlådor från hans hus i Stureby. Han ska flytta till sitt hus på Smögen och nu tar vi ett första flyttlass.

Förberedelser praktiskt och mentalt

Carina och Anders har nu fullt upp med att komplettera dokument, som ska översättas. Ibland ska det vara flera original av samma dokument, men andra gånger duger det med kopior...

Det ska också skaffas saker, så att det finns när den lille kommer hit.
Agneta och jag har varit på Smögen i veckoslutet och nu ska vi köra förbi Ljungskile. Där finns ett skötbord, som Carina har hittat på Internet.

Möjligheterna till olika typer av kontakter har ju ökat mycket med användande av nätet.

Daniel ska äta lunch hos Carina idag. Förra veckoslutet var jag hos Daniel och åt lunch både lördag och söndag. Han bor så fint vid Norra Älvstranden i Göteborg.
Kontakten inom familjen är mycket viktig för mig.

Vid Norra Älvstranden finns en fin strandpromenad, som gör att jag inte behöver längta alltför mycket till Smögenbryggan.

Det här veckoslutet har Agneta och jag tagit promenader på den verkliga Smögenbryggan och det har känts bra.
När vi hittade lä, var det skönt att slå sig ner i solskenet och prata med känt folk.

Annars har vi pysslat med diverse saker utanför och inne i huset, så att det blir fint i sommar.

Livets gång

Idag dog min kusin Ingvar. Han hade kämpat en tid efter några strokes och det var skönt för honom att få avsluta sitt liv.
För oss som är kvar i livet blir det ett tomrum. Han var en mycket glad och positiv person. Jag tyckte mycket om att prata med honom.
Men så är livet. Det enda vi kan vara säkra på att en gång tar det slut. Därför gäller det att ta vara på de dagar vi går här på jorden.

Under påsken var vår familj på Smögen, där jag har växt upp. Det känns skönt att komma tillbaka till människor och platser man känner väl.

Igår skickade Carina och Anders in papper till Göteborgs kommun för slutgiltigt godkännande av deras adoption. Det är mycket papper som ska med.
När Agneta och jag adopterade, så tyckte vi att det var mycket, men nu verkar det vara ännu mera.
Adoptivföräldrar måste verkligen "kvalificera sig" för sin nya roll.

Påskafton 2007

Idag har vår dotter Carina och jag letat på Internet efter provinsen Kien Diang i Vietnam.
Tidigare i veckan fick Carina och hennes man Anders en förfrågan från Adoptionscentrum om deras intresse för adoption av en liten pojke därifrån. De blev förtjusta och tackade ja.

Nu är processen igång och någon gång i höst blir det förhoppningsvis möjligt för dem att åka och hämta honom hem till deras bostad i Göteborg.

Min fru Agneta och jag adopterade Carina från Ecuador 1975 och hennes bror Daniel kom till oss från Chile 1983.
Vi har alltså upplevt vad det innebär att vänta på ett barn som finns långt borta och ska komma till oss.
Samma erfarenhet har Anders mamma, som adopterade honom från Korea 1978.

Förhoppningsvis kan vår erfarenhet vara ett stöd för Carina och Anders vid deras adoption, även om förutsättningarna naturligtvis är olika både i tid och rum.

Nu får vi själva uppleva det som gällde för våra föräldrar när vi adopterade.

Vi ser fram emot att få träffa den lille killen och få uppleva hans utveckling.