Nu går vi vidare

I den här bloggen har jag beskrivit mina upplevelser när jag blev morfar. Det har handlat om de sju månadernas väntan från det att beskedet kom om Victor. Jag har försökt berätta om en del som hände under den tiden.
Nu är jag morfar till en fantastiskt god liten kille, som jag hoppas kunna träffa ofta.

Om en liten stund ska vi åka till Guldheden för att hälsa på honom och hans föräldrar. Det är ju Fars dag idag, men jag skulle tro att det blir mest Victors dag.

Jag avslutar nu den här bloggen, men har blivit "biten" av bloggandet. Det känns faktiskt ganska bra att få "skriva av sig" en del av sina tankar.
Därför kommer jag att fortsätta med att skriva en del i en ny blogg om olika upplevelser i livet med Victor och de övriga i familjen.

Eventuellt kommer jag att starta en eller flera andra bloggar också, där jag skriver om IT-användning, släktforskning eller något annat som jag vill berätta om.
Jag får se om fliten räcker till för att uppfylla mina ambitioner. Minst en blogg ska jag nog orka med i fortsättningen också.

Mitt bloggande kommer jag även i fortsättningen att göra med adressen morfarlennart.blogspot.com

Tack alla som har velat läsa bloggen och ett särskilt tack till er som har kommenterat i bloggen, via mail eller uppskattande ord när vi har träffats.

Den här bilden från vårt välkomstfika i Guldheden får avsluta bloggen. Där finns Victor i aktion tillsammans med farmor, mormor och mamma.

Välkomna hem!

Idag strax efter klockan nio stod ett förväntansfullt gäng utanför Utrikeshallen på Landvetter. Tavlan med ankommande flyg visade att planet från Köptenhamn hade landat kl 8.50 - vilket var fem minuter före tidtabellen.
Den informationen var en lättnad för mig, eftersom jag oroat mig för att det skulle bli problem med hård motvind.

När Anette, Ove och jag kom dit satt Anna och väntade. Hon är en av de kompisar, som ville hälsa Victor med föräldrar och mormor välkomna till Sverige.
Efter en stund kom Linda med sina barn Maksim och Roksana. Skaran kompletterades med Malin, Louise och Liam.

Vi väntade och väntade. Efter en stund tog jag med Maksim och Roksana en trappa upp, så att vi kunde se ner i ankomsthallen där bandet med väskorna fanns.

Först upptäckte jag Agneta där nere. Sedan fick vi se Carina med Victor i bärsele på magen och till sist dök även pappa Anders upp i synfältet.

Agneta fick syn på oss när jag höll upp Roksana och vi vinkade till varandra. Sedan lyfte jag upp Maksim också, så att han fick se dem och vinka.
Nu visste vi alltså att de var på gång, men det fanns inga väskor på bandet ännu.

Vi gick till de övriga och rapporterade läget och då upptäckte vi att det kom en signal på en tavla vid dörren att väskorna skickades ut på bandet.

Det blev väntan en stund till och sedan kom Carina med Victor, tätt följd av Anders och Agneta med var sin kärra full med väskor.

Inget öga var torrt hos oss mor- och farföräldrar när vi fick se dem. Kanske inte hos vännerna heller - jag kollade bara på Victor.
Det kändes helt underbart att se Victor för första gången och att se de andra komma hem igen trötta men lyckliga.

Victor blev litet blyg i det första kramkalaset, men han anpassade sig snabbt och verkade tycka det var helt naturligt med så mycket nya människor runt dem.

Att möta ett barn på det sättet är en härlig upplevelse. Där finns en känsla som är mycket positiv.

När vi mor- och farföräldrar senare träffade Victor i hans nya hem i Guldheden, så var han också pigg. Han gick omkring där i lägenheten med stöd av morfar, som var mycket lycklig.

Nu håller mormor Agneta på att kämpa mot sömnen för att hon ska komma in i svensk tidsrytm igen. Det blev bara någon timmas sömn för dem på flyget och sedan ska hon ta igen 6 timmars tidsskillnad.

Hon somnar nog sött ganska snart.

Nu är de på väg hem till Sverige!

Plötsligt kom det besked att allt var klart för hemfärd. Pass och visum var på gång för Victor och den fantastiska resebyrån hade lyckats ordna biljettbyte för hemresan.

Det blev en del aktivitet för mig som koordinator på hemmaplan.
Tidpunkt för gästlägenhet i Guldheden skulle ändras, så att Anette och Ove kan sova där nu i stället för den 18 november.
Carina ville också att jag skulle kontakta några av deras kompisar för att meddela om tiden för hemkomsten.

Vi kommer att stå där förväntansfulla på Landvetter i morgon vid nio-tiden. Det ska bli fantastiskt att få se dem alla fyra komma ut genom dörrarna till oss.

Carina kom ju på det sättet till oss. Vi stod på Arlanda och en eskortvärdinna kom med henne i en babylift.
Victor kommer väl i famnen på mamma eller pappa kan jag tänka mig.

När vi kom med Daniel var han ju två och ett halvt år, så han hjälpte mig att köra vagnen med våra väskor.
Då var han på gott humör - men det blev mera problematiskt när han skulle ha overall på sig på väg ut i marskylan till en väntande bil. Lösningen blev att svepa in honom i en filt till slut.

Det ska bli spännande att se hur Victor reagerar om han ska litet mera kläder på sig i det svenska novemberklimatet än han hade i HCMC.

När jag skriver detta piskar regnet mot rutan här i Kungälv och det blåser kraftigt. Jag hoppas att detta lugnar ner sig under natten, så att avslutningen av deras flygresa inte blir alltför besvärlig vädermässigt.

Nu kan jag förstå vilken känsla det var för min mamma och för Agnetas föräldrar när vi fick våra barn. Som morfar står jag litet vid sidan, men har ändå ett stort engagemang och vill göra allt för att det ska gå bra för Carina och Anders med Victor.
Agneta har naturligtvis fått närmare kontakt med Victor under deras tid i Vietnam. Jag får jobba hårt för att komma ifatt...

Det ska bli underbart att träffa Victor för första gången i morgon och att få välkomna de andra tillbaka hem.

Jag åkte till Smögen igår igen för att möta en servicekille från Elektroservice, som tittade på frysen idag. Tyvärr konstaterade han att det var kompressorn, som var problemet. Att byta den blir så dyrt att det nog lutar åt att vi får hitta en annan frys på Smögen i stället.

Idag hann jag med ett nytt besök hos Hembygdsföreningen. Då fick vi lära oss att lägga in själva fotot tillsammans med den registrerade informationen. Registrering av information lärde vi oss förra veckan. Det ska bli intressant och trevligt att få vara med i det projektet.

Vår underbara granne Siv Olausson tog hand om katterna när jag var på Smögen den här gången. Det är härligt med goda grannar!

Gott att kunna hålla kontakten

Idag har vi haft en ny kontakt genom videosamtal. Det känns jättebra att kunna se dem och prata med dem. Det senare går inte alltid så bra härifrån Smögen, men då kan vi se varandra med kameran och chatta i stället. Ljudet fungerar för det mesta, men orden kan ibland "hackas sönder".

Agneta badar och har det skönt tillsammans med de andra. Jag är så glad att hon bestämde sig för att åka med och uppleva detta.

Idag är det strålande väder här på Smögen, så nu blir det en lång promenad tror jag.

Jag har gjort allt som jag planerat att göra i helgen, så nu kan jag göra vad som faller mig in.

Eftersom frysen här på Smögen har slutat fungera, så finns det ett inget att hämta där. Därför blir det besök i mataffären för att få litet att äta.

Katterna och jag åker tillbaka till Kungälv i morgon, efter att jag har träffat gänget som ska lägga in Hembygdsföreningens foton i ett dataregister.
Jag skriver mera om den aktiviteten någon annan gång.

Vad skulle de gamla tänka om detta?

Daniel och jag åkte till Smögen på onsdag kväll. Han behövde verkligen koppla av efter en tuff månad på hans jobb.

På torsdag fick vi igång videosamtal med de våra i HCMC. De verkar må bra alla fyra. Victor knyter an mer och mer till sina nya föräldrar och till mormor. Jag får jobba hårt för att komma nära honom senare.
Kusin Olle var med och pratade i headset. Trots sina 88 år är han nyfiken på hur detta är möjligt.

Igår tog Daniel och jag in trädgårdsmöbler och en del blommor som ska övervintra i källaren.
Vi var också på kyrkogården med ombyte av växter i form av kransar m m till de gravar, som jag har tagit på mig att sköta om. Det känns bra att ha möjlighet till en inre dialog med de nära och kära som är begravda där.

Jag kan inte låta bli att tänka på förändringen i världen sedan Morfar Leonard och Mormor Sofia byggde det hus, där jag sitter och skriver detta. Vad skulle de tänka om att ha direktkontakt med ett hotellrum i en stad så långt borta.
Morfar upplevde aldrig radion - i varje fall inte i det här huset. Mormor pratade kanske i telefon någon gång, men det var i så fall inte heller i det här huset.
Telefonen installerades här när hon gått bort.

Tekniken ger otroliga möjligheter numera - och det är spännande att kunna utnyttja en del av detta.

Idag har Daniel åkt hem till Göteborg och jag har haft både chatt och videosamtal med HCMC.
De har det bra där och Victor verkade glad - men kanske litet trött.
Alla hade badat i en pool påm hotellets tak. Det är litet varmare där...

Ännu är det inte klart med datum för hemresan.
Just nu gäller att jag får träffa Victor på Landvetter den 13 november.
Dit är det tio dagar fyllda av längtan.

Jag har sett honom röra sig

Nu har jag sett Victor röra sig. När vi hade videosamtal nyss, så satt han och tittade på sig själv i en spegel i deras rum. Han reste sig också och gick med stöd längs en garderob. Mormor Agneta satt på golvet och lekte med honom. Alla verkar må mycket bra.

Eftersom det ser ut att gå snabbare än beräknat med pass och visum, så kommer de hem tidigare. Resebyrån håller på att försöka få ett flyg så tidigt som möjligt.
Om de blir kvar några dagar extra, så hoppas jag att de försöker se sig om i HCMC för att ha ett bättre intryck av staden och landet med sig hem.

Jag har också haft videosamtal med Anette och Ove i Örebro. De hade hunnit före mig på morgonen med videosamtal till HCMC. Vi är alla djupt engagerade i detta.

Daniel och jag ska åka till Smögen i kväll. I morgon hoppas jag att det ska bli kontakt mellan Smögen och HCMC.

Lycka på alla fronter

I söndags följde jag med ett gäng till Ullevi, med den go'e gubben Henrik Armus i spetsen.
Trots att det hällregnade på oss där vi satt utan tak, så njöt vi alla när vårt älskade Blåvitt besegrade Trelleborg med 2-0 och därmed vann Allsvenskan i Fotboll och tog tillbaka Lennart Johanssons pokal till Göteborg, där den ju hör hemma.

Nu blev det ännu mera aktuellt att köpa en blåvit tröja till Victor Det gäller ju att han kommer rätt från början när det gäller att förstå fotboll och andra väsentligheter i livet.

Igår var jag hos Daniel på SATS och tränade. Jag är mycket stolt över att jag har tränat två gånger i veckan sedan jag kom tillbaka från Smögen i mitten av september.
Det var glädjande mycket folk där på kvällen och Daniel var jättenöjd när jag pratade med honom efteråt.

Nu kommer det allra bästa. Nyss chattade jag med Carina. De har kommit tillbaka till HCMC och allt har gått jättebra. Han låg och sov i sin säng när vi hade kontakt.
Bättre kan det inte bli just nu!

Carina och jag kom fram till att det nog är storlek 86 som gäller för Victors blåvita dress.
Då kan han ju ha den nästa säsong också...

Vilken lättnad!

Nattsömnen har varit litet si och så. Jag har vaknat och tänkt på "de mina" på väg i luften till Ho Chi Minh City - i fortsättningen kallat HCMC.
När jag gick upp i morse skyndade jag till datorn och kollade om det kommit något mail från dem. Det fanns andra mail i Inkorgen, men inget från Vietnam.

Jag åkte till Daniel med kusin Helmer och hans fru Rosa för att äta upp en smörgåstårta, som jag fått av min vän Leif Liljeblad. Agneta missade den, men får trösta sig med den goda maten i Vietnam...

Helmer och Rosa bjöd mig på en god middag, när vi kom tillbaka från Daniel. Medan vi åt ringde Farmor Anette på min mobil. Hon berättade att hon chattat med Carina på MSN och att allt var bra i HCMC. Då kände jag att en tung sten föll från mitt bröst.
Anette berättade också att det fanns mera att läsa i Carinas blogg.

Jag läste den när jag kom hem och det kändes verkligen bra.
Nu kan jag sova lugnare.

Undrens tid är inte förbi

I morse körde jag en förväntansfull trio till Landvetter. Det var Agneta, Carina och Anders, som nu äntligen kom iväg för att ordna formaliteter i Vietnam och att hämta med sig Victor hem till Sverige.
Det var ovisst in i det sista om det skulle bli avresa idag. Slutligt besked kom igår förmiddag - efter en signal tidigare på morgonen att det antagligen inte skulle bli av.
Men till sist kom alltså det efterlängtade beskedet att återstående dokument var underskrivet av den aktuella domaren. Det innebar att Agneta och Carina åkte till resebyrån i Halmstad för att hämta biljetterna.
Resebyrån har gjort ett fantastiskt jobb och visade verkligen att de är specialister på adoptionsresor.

Gårdagen ägnades åt packning och andra slutliga förberedelser inför resan. Daniel kom också till Carina och vi åt tillsammans.
Det kändes litet speciellt att Victor finns med oss nästa gång vi äter tillsammans.

På hemvägen hämtade jag Alfons, som är Carinas och Anders katt. Han ska vara med mig tillsammans med våra två katter, Prince och Alba. De känner varandra bra, men i början blir det litet trevande kontakter.

Vi har nu installerat webb-kameror både hos mig och hos farmor Anette i Örebro. Det finns alltså förutsättningar för videosamtal, hoppas vi.

I morgon bitti kl 4.40 (svensk tid) ska flyget vara framme i Ho Chi Minh City (Saigon) enligt tidtabellen.
Jag hoppas innerligt att resan går bra dit.

Fredag och lördag kan de ägna åt att bekanta sig med Ho Chi Minh City. Det är säkerligen en mycket intressant stad. Jag ser fram emot berättelser och bilder därifrån.

På söndag ska de resa till Rach Gia, där den lilla krabaten finns nu. Då ska han för första gången träffa sin nya mamma, pappa och mormor.
Dagen därpå ska det bli en ceremoni för att adoptionen ska bli godkänd i Vietnam.

Därefter åker alla fyra till Ho Chi Minh City. Victor ska ha ett pass för att resa till Sverige och det kan finnas en del andra formella saker som måste göras innan de reser hem.
Jag hoppas att de också hinner få många fina upplevelser och träffa trevliga människor i Vietnam, liksom Agneta och jag kunde göra i Chile när vi hämtade Daniel.

Mera väntan...

Härom dagen kom ett meddelande att resdagen skjutits framåt för Carina, Anders och Agneta.
Det känns jobbigt för dem - och även för oss som inte ska åka med.
Vi längtar ju så intensivt efter att få ha den lille parveln här ibland oss.

Men det gäller ju att tillämpa GLVP (Gilla Läget Var Positiv), som hans morbror Daniel brukar säga.

Det positiva med förseningen är att vi kan fira Agnetas och min födelsedag tillsammans här innan deras resa.
Med den tidigare planeringen hade de rest innan våra födelsedagar.

Nu får vi bara hoppas att resan blir av den 26 oktober.

Det börjar närma sig ...

Carina och Anders har fått resebesked för ett tag sedan.
Mormor Agneta har bestämt sig för att åka med dem på resan till Vietnam.
Jag får nöja mig med att vara hemma och ta hand om alla katter...

Längtan efter den lille krabaten blir allt större hos oss alla. Därför känns det skönt att de nu håller på att förbereda sig för resan.
Biljetter är bokade och Agneta har fått den första vaccineringen.

Härom dagen hade han sin första födelsedag. Om och hur den uppmärksammades på barnhemmet vet vi inte. Det hade naturligtvis varit roligt att fira den dagen med honom, men vi får hoppas att det blir många födelsedagar tillsammans när han har kommit hit.

Daniel och jag får organisera hemmafronten när de andra är i Vietnam.
Jag ser med spänning fram emot uppdrag som kan komma därifrån och som ska vara klara när de är hemma.

Lycklig "otursdag"

Så här ser Victor ut nu. Idag fredagen den trettonde juli fick Carina och Anders några foton, så att vi kan se att han verkar ha utvecklats bra och växt en hel del.

Det var jättetrevligt att få dessa kort i mail och ett av dem har jag lagt in här.

Nu längtar vi alla naturligtvis ännu mera efter honom och hoppas att det snart kommer ett besked till Carina och Anders att de kan åka och hämta honom.

Längtan efter barn och barnbarn

Igår var det midsommarafton med hällregn hela dagen. Det gjorde inte så mycket för vår del, eftersom vi ändå inte hade planerat att dansa runt en midsommarstång i år.
Nästa midsommarafton hoppas vi kunna få tramsa oss med "Små grodorna..." och andra lekar tillsammans med Victor, som vårt barnbarn ska heta i Sverige.

Alla adoptionspapper är nu i Vietnam och det är verkligen en tid för väntan och längtan för oss och naturligtvis ännu mera för Carina och Anders.

Snart kommer det säkert ett besked om att de kan resa och hämta hem honom, men väntan är ju alltid svår.

Jag minns hur det var innan Carina kom till oss.
Det var svårt att tänka på något annat än det barn, som skulle komma snart.
Först hade vi en annan flicka utsedd till oss, men så bestämde sig hennes mormor att hon skulle ta hand om henne.
Då blev vi mycket besvikna och tog en weekend-resa till Paris för att komma bort.

När vi kom tillbaka därifrån, dröjde det inte länge innan vi fick besked om att det fanns en ny flicka, som väntade på oss i Quito. Den flickan hette Silvana del Carmen och hon fick namnet Carina tillagt av oss i Sverige.
Hon var drygt två månader när hon kom med eskort till Arlanda den 29 oktober 1975.
Det var en fantastisk känsla att se henne.

I februari 1983 fick vi en ny längtan uppfylld. Hos Señora Emma i Santiago de Chile kom en liten kille springande mot oss. Han var då drygt två år och hans namn var - och är fortfarande - Daniel Alejandro. Efter två veckor i Chile åkte vi hem tillsammans med vår nye son.

Eftersom min fru Agneta hade varit sjuk, så dröjde det så länge innan vi fick vårt andra adoptivbarn. Det var också en tid med mycket stark längtan innan vi kunde åka och hämta honom

Dessa första möten med våra barn är de största ögonblicken i mitt liv.

Ny resa till Stockholm

Agneta och jag har varit i stockholmstrakten den gångna helgen. Vi har besökt Agnetas syster Eva, som fyllde år i fredags.

På vägen till Lidingö, där hon bor, hämtade vi en barnvagn hos ett par kompisar till Carina och Anders. Carina hade köpt vagnen på Blocket och hennes kompis hade varit och hämtat den.
Internet har förenklat tillvaron när man ska skaffa sig nya och begagnade saker. Vi har enbart bra erfarenheter av affärer på nätet, men det gäller naturligtvis att se upp så att allt verkar vara OK.

När Carina kom till oss, så köpte vi den första vagnen av en arbetskamrat och den vandrade vidare till bekanta till sist. Då var det inte så lätt att hitta begagnade saker. Visserligen fanns det annonser i dagstidningar, men det gällde ju att läsa annonsen rätt dag...

Min kusin Olle hade lyft en alltför tung låda när han packade böcker inför sin flyttning, så han har fått en muskelsträckning. Det blev så smärtsamt att han just nu finns på lasarett, där han har fått smärtstillande sprutor.
Jag var först med honom på Vårdcentralen, men tabletterna han fick där hjälpte inte.

Kurir med viktiga dokument

Notarius Publicus hade granskat och stämplat dokumenten för adoptionen i onsdags.
Därför bestämde vi att jag skulle vara kurir och överlämna dokumenten till Adoptionscentrum på Kungsholmen i Stockholm.
Jag åkte till kusin Olle på torsdag i förra veckan och på fredag tog jag tunnelbanan till Stadshagen. Min förhoppning var att det skulle vara lätt att hitta till Hornsbergsvägen med hjälp av karta i tunnelbanan.
Tyvärr fanns det ingen karta på den stationen. Jag hoppades då att träffa på någon person, som visste åt vilket håll jag skulle gå för att komma dit.
De personer jag träffade visade mig litet hit och dit i området. Till sist träffade jag en promenerande dam, som var snäll och följde mig en bit på vägen.
Det märks att Stockholm är en större stad än Kungälv och för den delen än Göteborg också.
Inte ens i kiosken några hundra meter från huset fick jag något bra tips...

Nåväl, dokumenten blev levererade och jag fick se Adoptionscentrums nuvarande lokaler.
Det har onekligen blivit större än de lokaler, som fanns i Vreten och senare i Alvik "på vår tid".

Jag blev mycket vänligt och positivt bemött när jag väl kom fram och träffade rätt person.

Tiden fram till söndag ägnades i övrigt åt förberedelser inför resan till Smögen med kusin Olles packade lådor. Han har varit mycket duktig i sina förberedelser, tycker jag. Om jag kan göra saker lika bra när jag ska fylla 88 år, så är jag lycklig.

Daniel kom till Olle från sin kurs på fredag kväll och på söndagen åkte vi i två bilar till Smögen. Resvädret var bra och trafiken var inte så livlig. Allt gick mycket lugnt och säkert.

Vi hjälpte till att bära in lådorna och sedan tog Daniel och jag en skön promenad på Smögen. Innan vi åkte vidare till Kungälv, hann vi med en fika i vårt hus på Bredaberg.

Trots att Daniel körde större delen av resan, var jag jättetrött när vi kom till Kungälv, så Agneta fick skjutsa Daniel till Göteborg.

Olle och hans vän Erland åkte tillbaka till Stockholm igår. Skönt att den första etappen av hans flytt är avklarad.

Idag har jag ringt min gamle vän och arbetskamrat Larsaxel på hans födelsedag. Det känns alltid lika bra att prata med honom - även om det går månader mellan kontakterna.

Familjens betydelse

Nu på söndag kväll är jag ensam med våra katter på Smögen.
Agneta och Daniel har åkt för att arbeta i morgon på Valborgsmässoafton. Vi har haft ett fint veckoslut tillsammans. Vädret har varit strålande och det har blivit mycket tid i friska luften.

I fredags var deltog vi i begravningshögtiden för min kusin Ingvar. Det blev naturligtvis en känslosam stund, där saknaden av Ingvar kändes hos oss alla.
Men samtidigt blir det en stund av gemenskap för oss som är kvar i livet och förhoppningsvis kan det innebära att den gemenskapen stärks i framtiden.
Gemenskapen med familjen och släkten känns alltmera betydelsefull för mig.
Jag hoppas kunna göra vad jag kan för att stötta dem som har behov av det.
Detta får naturligtvis inte innebära att jag inte bryr mig om andra människor, som jag kan hjälpa vid behov.

Carina och Anders har åkt till Köpenhamn några dagar. Det blir säkert skönt för dem att ta hand om varandra och pusta ut efter att ha mycket att göra med adoptionshandlingar, som ska kompletteras, godkännas av Notarius Publicus och översättas till vietnamesiska.

Daniel åker till Stockholm på Trainee-utbildning den 2 maj. Han har jobbat mycket bra med sina uppgifter, så det går säkert bra.

Den 3 maj åker jag dit med bil.Nästa söndag den 6 maj ska vi hjälpa kusin Olle med transport av flyttlådor från hans hus i Stureby. Han ska flytta till sitt hus på Smögen och nu tar vi ett första flyttlass.

Förberedelser praktiskt och mentalt

Carina och Anders har nu fullt upp med att komplettera dokument, som ska översättas. Ibland ska det vara flera original av samma dokument, men andra gånger duger det med kopior...

Det ska också skaffas saker, så att det finns när den lille kommer hit.
Agneta och jag har varit på Smögen i veckoslutet och nu ska vi köra förbi Ljungskile. Där finns ett skötbord, som Carina har hittat på Internet.

Möjligheterna till olika typer av kontakter har ju ökat mycket med användande av nätet.

Daniel ska äta lunch hos Carina idag. Förra veckoslutet var jag hos Daniel och åt lunch både lördag och söndag. Han bor så fint vid Norra Älvstranden i Göteborg.
Kontakten inom familjen är mycket viktig för mig.

Vid Norra Älvstranden finns en fin strandpromenad, som gör att jag inte behöver längta alltför mycket till Smögenbryggan.

Det här veckoslutet har Agneta och jag tagit promenader på den verkliga Smögenbryggan och det har känts bra.
När vi hittade lä, var det skönt att slå sig ner i solskenet och prata med känt folk.

Annars har vi pysslat med diverse saker utanför och inne i huset, så att det blir fint i sommar.

Livets gång

Idag dog min kusin Ingvar. Han hade kämpat en tid efter några strokes och det var skönt för honom att få avsluta sitt liv.
För oss som är kvar i livet blir det ett tomrum. Han var en mycket glad och positiv person. Jag tyckte mycket om att prata med honom.
Men så är livet. Det enda vi kan vara säkra på att en gång tar det slut. Därför gäller det att ta vara på de dagar vi går här på jorden.

Under påsken var vår familj på Smögen, där jag har växt upp. Det känns skönt att komma tillbaka till människor och platser man känner väl.

Igår skickade Carina och Anders in papper till Göteborgs kommun för slutgiltigt godkännande av deras adoption. Det är mycket papper som ska med.
När Agneta och jag adopterade, så tyckte vi att det var mycket, men nu verkar det vara ännu mera.
Adoptivföräldrar måste verkligen "kvalificera sig" för sin nya roll.

Påskafton 2007

Idag har vår dotter Carina och jag letat på Internet efter provinsen Kien Diang i Vietnam.
Tidigare i veckan fick Carina och hennes man Anders en förfrågan från Adoptionscentrum om deras intresse för adoption av en liten pojke därifrån. De blev förtjusta och tackade ja.

Nu är processen igång och någon gång i höst blir det förhoppningsvis möjligt för dem att åka och hämta honom hem till deras bostad i Göteborg.

Min fru Agneta och jag adopterade Carina från Ecuador 1975 och hennes bror Daniel kom till oss från Chile 1983.
Vi har alltså upplevt vad det innebär att vänta på ett barn som finns långt borta och ska komma till oss.
Samma erfarenhet har Anders mamma, som adopterade honom från Korea 1978.

Förhoppningsvis kan vår erfarenhet vara ett stöd för Carina och Anders vid deras adoption, även om förutsättningarna naturligtvis är olika både i tid och rum.

Nu får vi själva uppleva det som gällde för våra föräldrar när vi adopterade.

Vi ser fram emot att få träffa den lille killen och få uppleva hans utveckling.