Välkomna hem!

Idag strax efter klockan nio stod ett förväntansfullt gäng utanför Utrikeshallen på Landvetter. Tavlan med ankommande flyg visade att planet från Köptenhamn hade landat kl 8.50 - vilket var fem minuter före tidtabellen.
Den informationen var en lättnad för mig, eftersom jag oroat mig för att det skulle bli problem med hård motvind.

När Anette, Ove och jag kom dit satt Anna och väntade. Hon är en av de kompisar, som ville hälsa Victor med föräldrar och mormor välkomna till Sverige.
Efter en stund kom Linda med sina barn Maksim och Roksana. Skaran kompletterades med Malin, Louise och Liam.

Vi väntade och väntade. Efter en stund tog jag med Maksim och Roksana en trappa upp, så att vi kunde se ner i ankomsthallen där bandet med väskorna fanns.

Först upptäckte jag Agneta där nere. Sedan fick vi se Carina med Victor i bärsele på magen och till sist dök även pappa Anders upp i synfältet.

Agneta fick syn på oss när jag höll upp Roksana och vi vinkade till varandra. Sedan lyfte jag upp Maksim också, så att han fick se dem och vinka.
Nu visste vi alltså att de var på gång, men det fanns inga väskor på bandet ännu.

Vi gick till de övriga och rapporterade läget och då upptäckte vi att det kom en signal på en tavla vid dörren att väskorna skickades ut på bandet.

Det blev väntan en stund till och sedan kom Carina med Victor, tätt följd av Anders och Agneta med var sin kärra full med väskor.

Inget öga var torrt hos oss mor- och farföräldrar när vi fick se dem. Kanske inte hos vännerna heller - jag kollade bara på Victor.
Det kändes helt underbart att se Victor för första gången och att se de andra komma hem igen trötta men lyckliga.

Victor blev litet blyg i det första kramkalaset, men han anpassade sig snabbt och verkade tycka det var helt naturligt med så mycket nya människor runt dem.

Att möta ett barn på det sättet är en härlig upplevelse. Där finns en känsla som är mycket positiv.

När vi mor- och farföräldrar senare träffade Victor i hans nya hem i Guldheden, så var han också pigg. Han gick omkring där i lägenheten med stöd av morfar, som var mycket lycklig.

Nu håller mormor Agneta på att kämpa mot sömnen för att hon ska komma in i svensk tidsrytm igen. Det blev bara någon timmas sömn för dem på flyget och sedan ska hon ta igen 6 timmars tidsskillnad.

Hon somnar nog sött ganska snart.