Längtan efter barn och barnbarn

Igår var det midsommarafton med hällregn hela dagen. Det gjorde inte så mycket för vår del, eftersom vi ändå inte hade planerat att dansa runt en midsommarstång i år.
Nästa midsommarafton hoppas vi kunna få tramsa oss med "Små grodorna..." och andra lekar tillsammans med Victor, som vårt barnbarn ska heta i Sverige.

Alla adoptionspapper är nu i Vietnam och det är verkligen en tid för väntan och längtan för oss och naturligtvis ännu mera för Carina och Anders.

Snart kommer det säkert ett besked om att de kan resa och hämta hem honom, men väntan är ju alltid svår.

Jag minns hur det var innan Carina kom till oss.
Det var svårt att tänka på något annat än det barn, som skulle komma snart.
Först hade vi en annan flicka utsedd till oss, men så bestämde sig hennes mormor att hon skulle ta hand om henne.
Då blev vi mycket besvikna och tog en weekend-resa till Paris för att komma bort.

När vi kom tillbaka därifrån, dröjde det inte länge innan vi fick besked om att det fanns en ny flicka, som väntade på oss i Quito. Den flickan hette Silvana del Carmen och hon fick namnet Carina tillagt av oss i Sverige.
Hon var drygt två månader när hon kom med eskort till Arlanda den 29 oktober 1975.
Det var en fantastisk känsla att se henne.

I februari 1983 fick vi en ny längtan uppfylld. Hos Señora Emma i Santiago de Chile kom en liten kille springande mot oss. Han var då drygt två år och hans namn var - och är fortfarande - Daniel Alejandro. Efter två veckor i Chile åkte vi hem tillsammans med vår nye son.

Eftersom min fru Agneta hade varit sjuk, så dröjde det så länge innan vi fick vårt andra adoptivbarn. Det var också en tid med mycket stark längtan innan vi kunde åka och hämta honom

Dessa första möten med våra barn är de största ögonblicken i mitt liv.