Jag har sett honom röra sig

Nu har jag sett Victor röra sig. När vi hade videosamtal nyss, så satt han och tittade på sig själv i en spegel i deras rum. Han reste sig också och gick med stöd längs en garderob. Mormor Agneta satt på golvet och lekte med honom. Alla verkar må mycket bra.

Eftersom det ser ut att gå snabbare än beräknat med pass och visum, så kommer de hem tidigare. Resebyrån håller på att försöka få ett flyg så tidigt som möjligt.
Om de blir kvar några dagar extra, så hoppas jag att de försöker se sig om i HCMC för att ha ett bättre intryck av staden och landet med sig hem.

Jag har också haft videosamtal med Anette och Ove i Örebro. De hade hunnit före mig på morgonen med videosamtal till HCMC. Vi är alla djupt engagerade i detta.

Daniel och jag ska åka till Smögen i kväll. I morgon hoppas jag att det ska bli kontakt mellan Smögen och HCMC.

Lycka på alla fronter

I söndags följde jag med ett gäng till Ullevi, med den go'e gubben Henrik Armus i spetsen.
Trots att det hällregnade på oss där vi satt utan tak, så njöt vi alla när vårt älskade Blåvitt besegrade Trelleborg med 2-0 och därmed vann Allsvenskan i Fotboll och tog tillbaka Lennart Johanssons pokal till Göteborg, där den ju hör hemma.

Nu blev det ännu mera aktuellt att köpa en blåvit tröja till Victor Det gäller ju att han kommer rätt från början när det gäller att förstå fotboll och andra väsentligheter i livet.

Igår var jag hos Daniel på SATS och tränade. Jag är mycket stolt över att jag har tränat två gånger i veckan sedan jag kom tillbaka från Smögen i mitten av september.
Det var glädjande mycket folk där på kvällen och Daniel var jättenöjd när jag pratade med honom efteråt.

Nu kommer det allra bästa. Nyss chattade jag med Carina. De har kommit tillbaka till HCMC och allt har gått jättebra. Han låg och sov i sin säng när vi hade kontakt.
Bättre kan det inte bli just nu!

Carina och jag kom fram till att det nog är storlek 86 som gäller för Victors blåvita dress.
Då kan han ju ha den nästa säsong också...

Vilken lättnad!

Nattsömnen har varit litet si och så. Jag har vaknat och tänkt på "de mina" på väg i luften till Ho Chi Minh City - i fortsättningen kallat HCMC.
När jag gick upp i morse skyndade jag till datorn och kollade om det kommit något mail från dem. Det fanns andra mail i Inkorgen, men inget från Vietnam.

Jag åkte till Daniel med kusin Helmer och hans fru Rosa för att äta upp en smörgåstårta, som jag fått av min vän Leif Liljeblad. Agneta missade den, men får trösta sig med den goda maten i Vietnam...

Helmer och Rosa bjöd mig på en god middag, när vi kom tillbaka från Daniel. Medan vi åt ringde Farmor Anette på min mobil. Hon berättade att hon chattat med Carina på MSN och att allt var bra i HCMC. Då kände jag att en tung sten föll från mitt bröst.
Anette berättade också att det fanns mera att läsa i Carinas blogg.

Jag läste den när jag kom hem och det kändes verkligen bra.
Nu kan jag sova lugnare.

Undrens tid är inte förbi

I morse körde jag en förväntansfull trio till Landvetter. Det var Agneta, Carina och Anders, som nu äntligen kom iväg för att ordna formaliteter i Vietnam och att hämta med sig Victor hem till Sverige.
Det var ovisst in i det sista om det skulle bli avresa idag. Slutligt besked kom igår förmiddag - efter en signal tidigare på morgonen att det antagligen inte skulle bli av.
Men till sist kom alltså det efterlängtade beskedet att återstående dokument var underskrivet av den aktuella domaren. Det innebar att Agneta och Carina åkte till resebyrån i Halmstad för att hämta biljetterna.
Resebyrån har gjort ett fantastiskt jobb och visade verkligen att de är specialister på adoptionsresor.

Gårdagen ägnades åt packning och andra slutliga förberedelser inför resan. Daniel kom också till Carina och vi åt tillsammans.
Det kändes litet speciellt att Victor finns med oss nästa gång vi äter tillsammans.

På hemvägen hämtade jag Alfons, som är Carinas och Anders katt. Han ska vara med mig tillsammans med våra två katter, Prince och Alba. De känner varandra bra, men i början blir det litet trevande kontakter.

Vi har nu installerat webb-kameror både hos mig och hos farmor Anette i Örebro. Det finns alltså förutsättningar för videosamtal, hoppas vi.

I morgon bitti kl 4.40 (svensk tid) ska flyget vara framme i Ho Chi Minh City (Saigon) enligt tidtabellen.
Jag hoppas innerligt att resan går bra dit.

Fredag och lördag kan de ägna åt att bekanta sig med Ho Chi Minh City. Det är säkerligen en mycket intressant stad. Jag ser fram emot berättelser och bilder därifrån.

På söndag ska de resa till Rach Gia, där den lilla krabaten finns nu. Då ska han för första gången träffa sin nya mamma, pappa och mormor.
Dagen därpå ska det bli en ceremoni för att adoptionen ska bli godkänd i Vietnam.

Därefter åker alla fyra till Ho Chi Minh City. Victor ska ha ett pass för att resa till Sverige och det kan finnas en del andra formella saker som måste göras innan de reser hem.
Jag hoppas att de också hinner få många fina upplevelser och träffa trevliga människor i Vietnam, liksom Agneta och jag kunde göra i Chile när vi hämtade Daniel.

Mera väntan...

Härom dagen kom ett meddelande att resdagen skjutits framåt för Carina, Anders och Agneta.
Det känns jobbigt för dem - och även för oss som inte ska åka med.
Vi längtar ju så intensivt efter att få ha den lille parveln här ibland oss.

Men det gäller ju att tillämpa GLVP (Gilla Läget Var Positiv), som hans morbror Daniel brukar säga.

Det positiva med förseningen är att vi kan fira Agnetas och min födelsedag tillsammans här innan deras resa.
Med den tidigare planeringen hade de rest innan våra födelsedagar.

Nu får vi bara hoppas att resan blir av den 26 oktober.